About
Jag är Margareta, bor på landet i Norrtälje-trakten. Skriver, läser, tar ibland hand om vännens två hundar – och tar en dag i taget vad gäller mitt spelmissbruk.
Jag försöker återvinna min självrespekt, jag vill vara stolt över mig själv igen. Att blogga är ett sätt.
Denna Margareta har tydligen läst boken men jag tror inte att hon riktigt fattat. Här är hennes recension. Mina kommentarer följer efter hennes utlåtande:
Posted on 24 november, 2012by beskrivarblogg
Jag har läst boken om Alices livsresa, skriven
av hennes dotter Viia Delvéus, ”Bortom stjärnorna väntar gryning”, ISBN 9789163394638.
Utgiven av Vulkan.
Alice är ung när boken börjar, och dör vid 57
års ålder mot slutet av boken. Däremellan har hon levt sitt liv i Estland, och efter båtflykt, i Sverige.
En dagbok var med till Sverige, och det är där dottern funnit bakgrunden till
det som på baksidan av boken kallas en dokumentärskildring.
Jag är kluven inför boken.
Respekterar försöket att skildra moderns ungdomliga sökande och kärleken till den sjuke Aadi –men uppfattar återgivna dialoger och miljöskildringar som distanserade och stelbenta.
En bit
in i boken inser jag att det just är dottern som är författaren, eller ska det
heta redaktören. Jag blir inte klar över vad som är återgivna dagboksutdrag,
och vad som är dotterns tillägg eller slutsatser.
Jag får heller ingen bild av deras relation, mor – dotter. Bara i kommentarer som ”Viia såg henne inte glad, såg henne inte le eller skratta förrän Viia var sju år”. Bilden av författarens pappa är också knapphändig, han är den man modern gifte sig med när Aadi dött. Det känns på något sätt som om barnen och barnens far inte ingått i Alices livsresa.
I bilagan med historiska fakta finns några upplysningar om fadern, och i epilogen sammanfattas familjens liv i Sverige.
Boken ger glimtar av kriget och flykten, det nya livet i ett främmande hemland. Alice själv beskriver sig vara född under en olycklig stjärna, och såg sitt liv som förspillt. Det intryck jag får var att hon levde de år hon levde i Estland, där och då. Viia skriver också ”hon borde ha levat mera i nuet! Men nu var hon ju en drömmare …”.
Boken sätter myror i huvudet på mig. Där finns så mycket stoff för berättelser som inte blir till. Den sorgliga kärleken till Aadi som dör i förtid, berör mig inte lika mycket som t ex den mening i boken där Viia skriver ”Alice födde ytterligare en dotter, Irmeli, i juni 1947. Irmeli var önskad och väntad, Viia var varken det ena eller det andra.” Och så berättas att Alice försökt abortera fostret som skulle bli Viia, ”men det lyckades inte – det var riktigt livskraftigt!”.
En bok full av sorg, mångas sorg. Och en bok som skulle mått bra av att ha haft en skärpt redaktör till hjälp.
_ _ _ _
Man ska kanske inte recensera ”recensenter”. Var och en får ha sin egen uppfattning. Så tack för att jag ”fick ta del”! Jag förstår att alla inte kan tycka likadant och vill man nå ut till ”envar”, får man nog förklara litet mer grundligt! Vad som är klart som korvspad för den ena, kan vara grumligt för den andre. Sanningen sitter i betraktarens ögon. En del missuppfattningar känner jag mig dock manad orda om:
Recensenten Margareta
tycks tro att boken är en roman –
fiction - baserad på
dagboksanteckningar. Fel, fel! Margareta skriver:…”En dagbok var med till Sverige, och det är där dottern funnit
bakgrunden”……Boken är ju Alices egna anteckningar rakt av. Dokumentärt och ett
tidsdokument från förkrigs- och krigstidens Estland.
Vidare skriver
Margareta: …”respekterar försöket att
skildra modernas ungdomliga sökande”…….”uppfattar återgivna dialoger och
miljöskildringar som distanserade och stelbenta.” Återigen: Det är inte mitt ”försök att
skildra” – det är ju Alices egna ord.
Dialogerna är
autentiska. Så talade man och konverserade
– på den tiden. I Estland. Vad vet jag – och Margareta ännu mindre. Estländare
var/är kärva i sin kommunikation. Det står dessutom förklarat i boken att alla
år av förföljelser och ockupationer av främmande makter hade medfört att
estländare blev duktiga på att prata i antydningar. Men det är kanske svårt förstå,
när man inte levt i ockupationsmiljö själv…
Sen är det inte så
drastiskt som Margareta tror med "abort" under krigstid. Den som har levt under
terror, där ockupationer böljat fram och tillbaka, tycker inte det är en
särskild god idé att alstra barn till världen, inte just då. Det är bara att
acceptera. Jag finner alls ingen sorg för egen del i det. Jag är bara glad för
att de halvhjärtade huskurerna misslyckades – och så var även Alice.
Jodå, har fått
hjälp med tips etc av redaktörer/författare. Jag hoppas de varit skärpta. J Men man kanske inte
tar till sig allt…
Kanske, som Margareta
säger, finns det stoff till många fler berättelser. Om man vill. I övrigt är
livet vad man gör det till. Jag anser också att allas liv är i och för sig
värda att dokumenteras.
