Återbegravning i Estland

I Eesti Päevaleht för den 23 sept 2015 diskuteras huruvida estniska kulturpersonligheter, konstnärer, poeter, författare, politiker etc, som avlidit i exil ska återbördas och begravas i estnisk jord. Åtminstone de kulturpersonligheter som uttryckt det som sitt önskemål. Deras sista viloplats bör vara i Estland, där de lätt kan besökas av de flesta estländare. Syftet är patriotiskt - att man ska minnas och hylla dessa estniska stora förebilder. I Sverige ligger nu många av dessa kulturpersonligheter på Skogskyrkogården. Utomlands faller gravarna och kulturpersonligheterna snart i glömska, men i Estland får de en välförtjänt hyllning.

Så har t ex Marie Under – en av Estlands stora poeter - önskat att hennes kvarlevor så snart som möjligt återbegravs i Estland – när landet blev fritt. (Hon dog 1980, i exil).Hon ville att hon och hennes make skulle begravas i ekkistor och få vila i deras älskade fosterlands jord.

Intressant!
Fast när blir det stöveltramp och ofrihet i Estland igen?

"Memoarer" och historien upprepar sig

Har nu samlat ihop en ansenlig hög av minnen, dokument, anteckningar, m m för att skriva de egna ”memoarerna” – bara för barn och barnbarn. Har haft drygt 25 jobb under mina anställningsbara år, med många olika minnen. Har varit med i ett antal föreningar, varav jag initierat och drivit upp några. För att inte tala om Livet som pågått runtomkring….. Det hinner med andra ord samlas en hel del ”bagage”.

Jobbet med att kolla igenom dokument och foton och mail och gamla skoluppsatser är roligt, för minnena återkommer. Granskningen hjälper också till att ”lära känna sig själv”.

*    *     *

I Boken om Alice finns i slutet en bilaga, som är tänkt att ge bland annat litet omvärldsskildring av hur det såg ut i Estland och i Tallinn före och under andra världskriget. Estland var inte så välkänt i Sverige – kanske har denna kunskap ökat något efter Estlands befrielse i augusti 1991. Jag tänker i alla fall försöka dra mitt strå till stacken för att kännedomen och förståelsen ska öka.

Det är häpnadsväckande att historien upprepar sig. Det som nu händer i Ukraina, det hände för de baltiska staterna under världskriget: Ryssland tvingade sig in i Estland och tvingade Estland att ingå ett ”försvarsavtal” med Ryssland. Det innebar att Röda armén lovade ”försvara” de baltiska länderna från ”västmakternas angrepp” och skulle ”beskydda” den estniska befolkningens liv och egendom. Gick inte Estland (och de övriga baltiska staterna) med på en sådan beskyddarverksamhet, så hotades de med att något betydligt värre skulle inträffa.

Ett krig skulle ha förintat Estland, så Ryssland ”tilläts” föra in sina militärbaser på estniskt territorium. Ett hundratal "tekniker" fördes samtidigt in – senare framkom att dessa tekniker tillhörde sovjetiska underrättelsetjänsten, vars uppdrag var att inhämta information, men också att organisera strejker, oroligheter och demonstrationer bland befolkningen.

Historien upprepar sig, således. Ryssland tilläts göra det då och därför härmar de samma mönster nu.

Inte konstigt att Estland och de baltiska staterna känner sig mycket mycket misstänksamma gentemot Ryssland. Skillnaden är dock att de numera är med i NATO.