Så småningom började arbetet med att hitta lämpligt bokförlag.
Det finns en uppsjö av bokförlag, med olika inriktningar. De flesta är små,
pyttesmå, förlag och så finns det jättestora förlag, som Bonniers, Norstedts, m
fl.
Jag tänkte jag börjar med de största, och betar av nedåt. Jag
hade fått veta att förlagen tar ett par eller tre månader på sig att svara. Man
ska inte heller skicka sitt manus till en massa förlag på en gång – det
rekommenderades inte. Så hur lång tid kan det hela ta? Man har inte en livstid
på sig….
Jag började tufft med Albert Bonniers förlag. I juli 2010
skickade jag in mitt tjocka manus. Jag tror det skulle vara 1,5 radavstånd, breda
marginaler, etc.
Redan i augusti kom svar. ”Det har varit intressant att ta del av ditt manuskript, och du
skriver närvarande om ett mycket viktigt ämne. Tyvärr tackar vi nej till
utgivning hos oss, men vi vill tipsa dig om en förening som heter Liv i Sverige,
som verkar för att just självbiografiska berättelser ska kunna komma ut på
marknaden. De har lektörer som läser manus och ger synpunkter, i förekommande
fall hjälper de till med förlagskontakter…….
Lycka
till med ditt skrivande!....
Well – det var refusering nr 1. Men likväl med en
positiv knorr.
_
_ _ _ _
Refusering nr 2 kom i oktober, från Norstedts. I korthet:
…Tyvärr måste vi
tacka nej till utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara
undantagsvis skriva personliga omdömen…
_ _ _ _ _
Inget ovanligt i och för sig. Även stora författare har blivit
utsatta för detta, både en och flera gånger: t ex Astrid Lindgren, Stieg Larsson,
Stephen King, Margaret Mitchell, J K Rowling….Så man var i gott sällskap.
Bokbranschen går väl inte så lysande nuförtiden. Från flera håll har jag informerats om att man inte satsar
på okända förmågor. Kändisars alster (med ev spökskrivare) ger mer klirr i kassan.
”Liv i Sverige” kände jag till sedan tidigare, vi hade haft
mailkontakt i andra frågor. Jag kontaktade dem och fick ett trevligt brev till
svar. Där stod bl a att organisationen får in nya manus varje vecka, man läser
alla manus och lektörer ger personliga synpunkter. Dock måste man vara medlem i
föreningen. Man gör vad man kan för att de bästa levnadsskildringarna ska komma
ut i bokform, men det är särskilt svårt på dagens kändisdominerade bokmarknad……
Jag blev medlem i Liv
i Sverige (vilket jag fortfarande är) och en lektör avdelades för att läsa
mitt manus. Så småningom kom utlåtandet. En manlig författare hade recenserat.
…”grundmaterial, som
är starkt och bitvis mycket berörande. Estlands historia och det estniska
folkets umbäranden under andra världskriget och ockupationerna är dessutom
relativt okända i Sverige… Manuset är tämligen lättläst och Alices
dagboksanteckningar välskrivna”….
Lektören förklarade dock att Liv i Sverige inte kunde ge ut boken, eftersom det mesta av
innehållet utspelade sig i utlandet. Organisationens policy var att mesta tiden
skulle utspela sig i Sverige. Jag fann det litet märkligt, eftersom det handlar
ju om svenska medborgares liv, deras förhistoria, rötter – som deras fortsatta
liv i Sverige bygger på. Och som även deras ättlingar påverkas av…
Lektören föreslog vissa ändringar, t ex en omarbetning så
att större delen av innehållet kom att ske i Sverige. Man då skulle det ju bli
en helt annan historia! Inte heller vill eller kan jag fantisera ihop något, utan det jag sammanfogat, är något dokumentärt.
Nåväl – nyligen har jag sett att organisationens policy ändrats,
så att det numera är fritt fram även för dem med invandrarbakgrund att
eventuellt få sina manus antagna.
_ _ _
På det igen!
För att göra en längre historia
kort, så beslöt jag till sist att låta trycka själv och testa.
Jag blev rekommenderad Recito, www.recito.se Skickade in manus där också och hade
diskussion med dem, men hittade under tiden Vulkan www.vulkan.se Enligt deras hemsida var de störst i Norden och
de erbjöd olika tjänster som tillägg. Det lät smidigt. Jag anlitade dem.
Deras lektörstjänst visade sig verkligen bli nyttig!
(Förutom naturligtvis jobbet med layout/formgivning – det hade jag ju aldrig
klarat själv!)
Lektören, en kvinnlig författare och recensent,
skrev:…”Att ta del av Alices
dagboksanteckningar på det sätt som de är presenterade, är närmast en magisk
upplevelse! Som tidsresenär smyger sig upplevelserna innanför huden och dröjer
kvar. Tankarna går osökt till ”Anne Franks dagbok”……….
…En
enastående översättning (vilken jag utgår från att det är), samt en gedigen
korrekturläsning bidrar till ett mycket lyckat resultat. En ung flickas något
naiva, ofta motstridiga, tankar och känslor återges med fingertoppskänsla som
känns unik i sitt slag…….. Språket – som torde vara en översättning – är
perfekt återgivet, både formuleringar och ordval speglar fullkomligt en ung flickas
karaktär och stilen är konsekvent homogen hela manuset igenom. Något som inte
är alldeles lätt att åstadkomma. När några år har förflutit kan vi också genom
en mer nyanserad uttrycksform förstå att Alice som kvinna har mognat. …Språkmässigt
är texten till sin karaktär professionell….”
Se där! Det var ju en erkänsla!
Hon gav råd om en del skönhetsfel, som jag rättade
till, styckeindelningar t ex blev mer ”proffsiga”.
_ _ _ _ _
Till slut - efter ett antal vändor - trycktes då boken.
.JPG)