Kristian Luuk och försvenskning

Tidningen Eesti Päevaleht, utgiven i Sverige för svenskester, berättar den 12 februari 2014 om Kristian Luuk med lillebror, som blev intervjuade av Skavlan. Sistnämnde som visste om brödernas estniska härkomst (födda i Sverige av estlandsfödda föräldrar) frågade dem om de var ester eller svenskar. Kristian svarade utan att blinka ”Jag är svensk”. . . Sen följer en lång utläggning i tidningen om esternas försvenskning och det anas en besvikelse över Luuks svar. (Han förnekade – precis som Paulus.)

Sen gör tidningen ett försvarsutlägg för försvenskning ……att varför kan inte Kristian Luuk vara svensk och vi samtidigt vara stolta över honom? Hela Sverige har tagit Kristian till sitt hjärta såsom svensk – samtidigt som hans härkomst är estnisk. Försvenskning har tidigare använts som något dåligt, men tidningen menar att en människas rötter finns ju ändå kvar - för evigt. Försvenskning bör inte alltid vara något dåligt eller ens skadligt. (!)

Det finns många arbetsgivare som berömmer sina estniska medarbetare, fortsätter tidningen. I Sverige som i många andra länder finns många med estnisk härkomst, flertalet pratar kanske inte estniska, men ändå reser de och besöker Estland.  Vårt språk och vår kultur blir aldrig försvenskat, menar tidningen - inte ens blev det så under den gamla ”svenska tiden” i Estland…. Rötterna finns alltid kvar i Estland, även för dem som tappat sitt språk.   

Uppenbarligen väckte Kristians snabba svar ont blod. Vilket jag kan förstå. Senare under våren fick Kristian dessutom Sverigeesternas Förbunds årliga kulturpris, som han genast skänkte till Stiftelsen Expo.  ”En ovanlig och kanske lite överraskande gest", sade ordföranden för Sverigeesternas Förbund.

"Memoarer" och historien upprepar sig

Har nu samlat ihop en ansenlig hög av minnen, dokument, anteckningar, m m för att skriva de egna ”memoarerna” – bara för barn och barnbarn. Har haft drygt 25 jobb under mina anställningsbara år, med många olika minnen. Har varit med i ett antal föreningar, varav jag initierat och drivit upp några. För att inte tala om Livet som pågått runtomkring….. Det hinner med andra ord samlas en hel del ”bagage”.

Jobbet med att kolla igenom dokument och foton och mail och gamla skoluppsatser är roligt, för minnena återkommer. Granskningen hjälper också till att ”lära känna sig själv”.

*    *     *

I Boken om Alice finns i slutet en bilaga, som är tänkt att ge bland annat litet omvärldsskildring av hur det såg ut i Estland och i Tallinn före och under andra världskriget. Estland var inte så välkänt i Sverige – kanske har denna kunskap ökat något efter Estlands befrielse i augusti 1991. Jag tänker i alla fall försöka dra mitt strå till stacken för att kännedomen och förståelsen ska öka.

Det är häpnadsväckande att historien upprepar sig. Det som nu händer i Ukraina, det hände för de baltiska staterna under världskriget: Ryssland tvingade sig in i Estland och tvingade Estland att ingå ett ”försvarsavtal” med Ryssland. Det innebar att Röda armén lovade ”försvara” de baltiska länderna från ”västmakternas angrepp” och skulle ”beskydda” den estniska befolkningens liv och egendom. Gick inte Estland (och de övriga baltiska staterna) med på en sådan beskyddarverksamhet, så hotades de med att något betydligt värre skulle inträffa.

Ett krig skulle ha förintat Estland, så Ryssland ”tilläts” föra in sina militärbaser på estniskt territorium. Ett hundratal "tekniker" fördes samtidigt in – senare framkom att dessa tekniker tillhörde sovjetiska underrättelsetjänsten, vars uppdrag var att inhämta information, men också att organisera strejker, oroligheter och demonstrationer bland befolkningen.

Historien upprepar sig, således. Ryssland tilläts göra det då och därför härmar de samma mönster nu.

Inte konstigt att Estland och de baltiska staterna känner sig mycket mycket misstänksamma gentemot Ryssland. Skillnaden är dock att de numera är med i NATO.