Kristian Luuk och försvenskning

Tidningen Eesti Päevaleht, utgiven i Sverige för svenskester, berättar den 12 februari 2014 om Kristian Luuk med lillebror, som blev intervjuade av Skavlan. Sistnämnde som visste om brödernas estniska härkomst (födda i Sverige av estlandsfödda föräldrar) frågade dem om de var ester eller svenskar. Kristian svarade utan att blinka ”Jag är svensk”. . . Sen följer en lång utläggning i tidningen om esternas försvenskning och det anas en besvikelse över Luuks svar. (Han förnekade – precis som Paulus.)

Sen gör tidningen ett försvarsutlägg för försvenskning ……att varför kan inte Kristian Luuk vara svensk och vi samtidigt vara stolta över honom? Hela Sverige har tagit Kristian till sitt hjärta såsom svensk – samtidigt som hans härkomst är estnisk. Försvenskning har tidigare använts som något dåligt, men tidningen menar att en människas rötter finns ju ändå kvar - för evigt. Försvenskning bör inte alltid vara något dåligt eller ens skadligt. (!)

Det finns många arbetsgivare som berömmer sina estniska medarbetare, fortsätter tidningen. I Sverige som i många andra länder finns många med estnisk härkomst, flertalet pratar kanske inte estniska, men ändå reser de och besöker Estland.  Vårt språk och vår kultur blir aldrig försvenskat, menar tidningen - inte ens blev det så under den gamla ”svenska tiden” i Estland…. Rötterna finns alltid kvar i Estland, även för dem som tappat sitt språk.   

Uppenbarligen väckte Kristians snabba svar ont blod. Vilket jag kan förstå. Senare under våren fick Kristian dessutom Sverigeesternas Förbunds årliga kulturpris, som han genast skänkte till Stiftelsen Expo.  ”En ovanlig och kanske lite överraskande gest", sade ordföranden för Sverigeesternas Förbund.

"Memoarer" och historien upprepar sig

Har nu samlat ihop en ansenlig hög av minnen, dokument, anteckningar, m m för att skriva de egna ”memoarerna” – bara för barn och barnbarn. Har haft drygt 25 jobb under mina anställningsbara år, med många olika minnen. Har varit med i ett antal föreningar, varav jag initierat och drivit upp några. För att inte tala om Livet som pågått runtomkring….. Det hinner med andra ord samlas en hel del ”bagage”.

Jobbet med att kolla igenom dokument och foton och mail och gamla skoluppsatser är roligt, för minnena återkommer. Granskningen hjälper också till att ”lära känna sig själv”.

*    *     *

I Boken om Alice finns i slutet en bilaga, som är tänkt att ge bland annat litet omvärldsskildring av hur det såg ut i Estland och i Tallinn före och under andra världskriget. Estland var inte så välkänt i Sverige – kanske har denna kunskap ökat något efter Estlands befrielse i augusti 1991. Jag tänker i alla fall försöka dra mitt strå till stacken för att kännedomen och förståelsen ska öka.

Det är häpnadsväckande att historien upprepar sig. Det som nu händer i Ukraina, det hände för de baltiska staterna under världskriget: Ryssland tvingade sig in i Estland och tvingade Estland att ingå ett ”försvarsavtal” med Ryssland. Det innebar att Röda armén lovade ”försvara” de baltiska länderna från ”västmakternas angrepp” och skulle ”beskydda” den estniska befolkningens liv och egendom. Gick inte Estland (och de övriga baltiska staterna) med på en sådan beskyddarverksamhet, så hotades de med att något betydligt värre skulle inträffa.

Ett krig skulle ha förintat Estland, så Ryssland ”tilläts” föra in sina militärbaser på estniskt territorium. Ett hundratal "tekniker" fördes samtidigt in – senare framkom att dessa tekniker tillhörde sovjetiska underrättelsetjänsten, vars uppdrag var att inhämta information, men också att organisera strejker, oroligheter och demonstrationer bland befolkningen.

Historien upprepar sig, således. Ryssland tilläts göra det då och därför härmar de samma mönster nu.

Inte konstigt att Estland och de baltiska staterna känner sig mycket mycket misstänksamma gentemot Ryssland. Skillnaden är dock att de numera är med i NATO.

Inte alla recensioner är femstjärniga

Man kan ju få litet halvdana recensioner också. Helt begripligt - alla kan inte älska en J Här har en bloggerska recenserat boken och hon beskriver sig så här:

About
Jag är Margareta, bor på landet i Norrtälje-trakten. Skriver, läser, tar ibland hand om vännens två hundar – och tar en dag i taget vad gäller mitt spelmissbruk.
Jag försöker återvinna min självrespekt, jag vill vara stolt över mig själv igen. Att blogga är ett sätt.

Denna Margareta har tydligen läst boken men jag tror inte att hon riktigt fattat. Här är hennes recension. Mina kommentarer följer efter hennes utlåtande:

Bortom stjärnorna väntar gryning – Alices livsresa

Posted on 24 november, 2012by beskrivarblogg

Jag har läst boken om Alices livsresa, skriven av hennes dotter Viia Delvéus, ”Bortom stjärnorna väntar gryning”, ISBN 9789163394638. Utgiven av Vulkan.

Alice är ung när boken börjar, och dör vid 57 års ålder mot slutet av boken. Däremellan har hon levt sitt liv i Estland, och efter båtflykt, i Sverige. En dagbok var med till Sverige, och det är där dottern funnit bakgrunden till det som på baksidan av boken kallas en dokumentärskildring.

Jag är kluven inför boken.

Respekterar försöket att skildra moderns ungdomliga sökande och kärleken till den sjuke Aadi –men uppfattar återgivna dialoger och miljöskildringar som distanserade och stelbenta.

En bit in i boken inser jag att det just är dottern som är författaren, eller ska det heta redaktören. Jag blir inte klar över vad som är återgivna dagboksutdrag, och vad som är dotterns tillägg eller slutsatser.

Jag får heller ingen bild av deras relation, mor – dotter. Bara i kommentarer som ”Viia såg henne inte glad, såg henne inte le eller skratta förrän Viia var sju år”. Bilden av författarens pappa är också knapphändig, han är den man modern gifte sig med när Aadi dött. Det känns på något sätt som om barnen och barnens far inte ingått i Alices livsresa.

I bilagan med historiska fakta finns några upplysningar om fadern, och i epilogen sammanfattas familjens liv i Sverige.

Boken ger glimtar av kriget och flykten, det nya livet i ett främmande hemland. Alice själv beskriver sig vara född under en olycklig stjärna, och såg sitt liv som förspillt. Det intryck jag får var att hon levde de år hon levde i Estland, där och då. Viia skriver också ”hon borde ha levat mera i nuet! Men nu var hon ju en drömmare …”.

Boken sätter myror i huvudet på mig. Där finns så mycket stoff för berättelser som inte blir till. Den sorgliga kärleken till Aadi som dör i förtid, berör mig inte lika mycket som t ex den mening i boken där Viia skriver ”Alice födde ytterligare en dotter, Irmeli, i juni 1947. Irmeli var önskad och väntad, Viia var varken det ena eller det andra.” Och så berättas att Alice försökt abortera fostret som skulle bli Viia, ”men det lyckades inte – det var riktigt livskraftigt!”.

En bok full av sorg, mångas sorg. Och en bok som skulle mått bra av att ha haft en skärpt redaktör till hjälp.
_ _ _ _
Man ska kanske inte recensera ”recensenter”. Var och en får ha sin egen uppfattning. Så tack för att jag ”fick ta del”! Jag förstår att alla inte kan tycka likadant och vill man nå ut till ”envar”, får man nog förklara litet mer grundligt! Vad som är klart som korvspad för den ena, kan vara grumligt för den andre. Sanningen sitter i betraktarens ögon. En del missuppfattningar känner jag mig dock manad orda om:

Recensenten Margareta tycks tro att boken är en roman – fiction - baserad på dagboksanteckningar. Fel, fel! Margareta skriver:…”En dagbok var med till Sverige, och det är där dottern funnit bakgrunden”……Boken är ju Alices egna anteckningar rakt av. Dokumentärt och ett tidsdokument från förkrigs- och krigstidens Estland. 

Vidare skriver Margareta: …”respekterar försöket att skildra modernas ungdomliga sökande”…….”uppfattar återgivna dialoger och miljöskildringar som distanserade och stelbenta.”  Återigen: Det är inte mitt ”försök att skildra” – det är ju Alices egna ord.

Dialogerna är autentiska. Så talade man och konverserade – på den tiden. I Estland. Vad vet jag – och Margareta ännu mindre. Estländare var/är kärva i sin kommunikation. Det står dessutom förklarat i boken att alla år av förföljelser och ockupationer av främmande makter hade medfört att estländare blev duktiga på att prata i antydningar. Men det är kanske svårt förstå, när man inte levt i ockupationsmiljö själv…

 Det står väl rätt klart i boken var dagboksanteckningar börjar och även när de avslutas (vilket sistnämnda skedde i mars 1945 – när Alice var 26 år – inte 57, som Margareta får det till). I bilagedelen finns mina kommentarer och tillägg samt omvärldsinformation, som Alice av olika nämnda skäl var mycket sparsam med.

Sen är det inte så drastiskt som Margareta tror med "abort" under krigstid. Den som har levt under terror, där ockupationer böljat fram och tillbaka, tycker inte det är en särskild god idé att alstra barn till världen, inte just då. Det är bara att acceptera. Jag finner alls ingen sorg för egen del i det. Jag är bara glad för att de halvhjärtade huskurerna misslyckades – och så var även Alice.

Jodå, har fått hjälp med tips etc av redaktörer/författare. Jag hoppas de varit skärpta. J Men man kanske inte tar till sig allt…

Kanske, som Margareta säger, finns det stoff till många fler berättelser. Om man vill. I övrigt är livet vad man gör det till. Jag anser också att allas liv är i och för sig värda att dokumenteras.