25 böcker i ett svep!

25 böcker sålda i ett svep i dag! Tack för det, B!

Att lyckas med bokutgivning

Rekommenderas:

Lyckas med bokutgivning. Handfasta råd från framgångsrika egenutgivare.
Författare: Lars Rembe, Sölve Dahlgren, Ann Ljungberg.
Hoi förlag 2010.

Mycket bra, nyttig och användbar! Innehåller tips, allt man behöver tänka på, fallgropar, m m.

Fler recensioner

Recension i bokbloggen 1 av 3:

Här får vi följa ett färgstarkt livsöde skriven i dagboksform. Alice hamnar från de fattiga arbetarområden Tallinn, Estland till Sverige under 1930-talet då hon flyr ockuperingen av sitt hemland. Vi får genom boken en inblick i en sann historisk händelse som det sällan berättas om i Sverige.
Historien är väl framförd i texten och är enkelt att ta den till sig, man känner med Alice och vänder intresserat blad för blad att följa hennes öde.
NI kan gå in HÄR att läsa mer om vad den handlar om.
Är du historiskt intresserad och gillar bra skönlitteratur är det här en bok jag kan rekommendera.

Fast det är ju felskrivning med "1930-talet". Det rör sig om 1940-talet!


På boktipset.se:

 

“Boken är intressant, i det att allt ju är självupplevt. Det är dokumentärt, inte något hitte-på. Det är en levande människa bakom orden och bakom upplevelserna, dessutom ett tidsdokument. Torde vara rätt unikt med bevarade dagböcker från den tiden? Kanske skulle boken kunna ges ut i Estland? Intressant också att läsa om hur balterna togs emot 1944, och vad bl a olika tidningar ansåg om dem; detta skulle i dagens Sverige helt klart ha benämnts för rasism. Likadant var det ju skamligt av Sverige att som första land i världen erkänna Sovjets ockupation av de baltiska länderna. Boken är fullt läsvärd, dessutom intressant (med bakgrundsmaterial m m).”

Tillägg 26 okt 2012. Skrivet av f d kollega:

"Boken är verkligen fin. Jätteintressant...... Mycket personlig och rörande."

_ _ _ _ _ _ _

Tillägg 5 nov 2012. Från bloggen www.hemsktmycketbarn.blogspot.se
Tack för det, Mångmamma!

 
"lördagen den 27:e oktober 2012

Bortom stjärnorna väntar gryningen, Alices livsresa

Jag fick ju en driva böcker att recensera för en tid sedan.
Äntligen har jag tagit mig tid till att läsa ut de flesta men har hittills inte hunnit skriva något.

Bland annat fick jag "Bortom stjärnorna väntar gryningen" av Viia Delvéus, utgiven på Vulkan.

En mycket ambitiös bok som bygger på författarens mammas dagboksanteckningar från förkrigstidens Estland och en bit in i det fasansfulla andra världskriget, som fick den unga Alice att fly huvudstupa i båt över Östersjön för att söka skapa sig en framtid i det neutrala Sverige.
Kanske snudd på överambitiös?
Rent läsarvänligt hade boken inte förlorat något på en hårdare redigering, med lite mer sållning i textmassan men som ett släktdokument med hänvisningar och fotnoter till skeenden runtom i norra Europa har den mycket att berätta oss.

Just andravärlsdkrigslitteratur finns det gott om men just baltstaternas öde har varit en relativt väl förborgad hemlighet för mig.
Ändå har jag haft en ingift faster som flydde från Lettland i roddbåt över till Sverige.
Det här är inte en klassisk krigsskildring på något sätt.
Den tar snarare upp en ung kvinnas funderingar och tankar på sin framtid, sina nöjen och framför allt hennes känsloliv.
Första pojkvännen både dras hon till och försöker slita sig ifrån.
Hon flirtar och dansar med andra men återvänder alltid till sin Aadi.
Tragiskt nog dör han till följd av sin tuberkulos och Alice är förtvivlad.
Så småningom hittar hon en ny man att dela sitt liv med, de får en dotter och stöveltrampet kommer allt närmre vilket leder till den lilla familjens flykt.

Utöver det fascinerande med en röst ur det förgångna, vilket jag alltid gillat, fanns det en intressant passage i författarens avslutande del.
Den om Baltutlämningen!
Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur många de egentligen var, eller vilka, som Sverige skeppade hem igen!?
Av de nära 30 000 balter som kommit som flyktingar, skickades lite drygt 140 unga män ut ur landet.
Sju var av estnisk härkomst.
Ett politiskt spel givetvis.

Sammantaget är det ett stycke nutidshistoria, skildrat genom en ung estnisk kvinnas ögon, där mycket litet fokus läggs på omgivningen men desto mer på hennes inre själsliga resa, en resa som inte är odelat positiv.
En dagboksroman, helt enkelt."

 

Var finns boken? Kontaktuppgifter

Boken "Bortom stjärnorna väntar gryning" kan köpas hos t ex

www.bokus.com

eller

www.adlibris.com

eller

www.vulkan.se

Vill du köpa från mig personligen, maila alicesbok@gmail.com

och då kan du också – om du vill – få en personlig dedikation.

Vem är jag? Jag heter Viia Delvéus och det är jag som översatt och redigerat boken om Alice - min mors krönika. (Mer presentation senare.)

Bokförlag, refuseringar, recensioner

Så småningom började arbetet med att hitta lämpligt bokförlag. Det finns en uppsjö av bokförlag, med olika inriktningar. De flesta är små, pyttesmå, förlag och så finns det jättestora förlag, som Bonniers, Norstedts, m fl.

Jag tänkte jag börjar med de största, och betar av nedåt. Jag hade fått veta att förlagen tar ett par eller tre månader på sig att svara. Man ska inte heller skicka sitt manus till en massa förlag på en gång – det rekommenderades inte. Så hur lång tid kan det hela ta? Man har inte en livstid på sig….

Jag började tufft med Albert Bonniers förlag. I juli 2010 skickade jag in mitt tjocka manus. Jag tror det skulle vara 1,5 radavstånd, breda marginaler, etc.

Redan i augusti kom svar. ”Det har varit intressant att ta del av ditt manuskript, och du skriver närvarande om ett mycket viktigt ämne. Tyvärr tackar vi nej till utgivning hos oss, men vi vill tipsa dig om en förening som heter Liv i Sverige, som verkar för att just självbiografiska berättelser ska kunna komma ut på marknaden. De har lektörer som läser manus och ger synpunkter, i förekommande fall hjälper de till med förlagskontakter…….

Lycka till med ditt skrivande!....

Well – det var refusering nr 1. Men likväl med en positiv knorr.

_ _ _ _ _

Refusering nr 2 kom i oktober, från Norstedts. I korthet:

…Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen…

_ _ _ _ _

Inget ovanligt i och för sig. Även stora författare har blivit utsatta för detta, både en och flera gånger: t ex Astrid Lindgren, Stieg Larsson, Stephen King, Margaret Mitchell, J K Rowling….Så man var i gott sällskap.

Bokbranschen går väl inte så lysande nuförtiden. Från flera håll har jag informerats om att man inte satsar på okända förmågor. Kändisars alster (med ev spökskrivare) ger mer klirr i kassan.  

”Liv i Sverige” kände jag till sedan tidigare, vi hade haft mailkontakt i andra frågor. Jag kontaktade dem och fick ett trevligt brev till svar. Där stod bl a att organisationen får in nya manus varje vecka, man läser alla manus och lektörer ger personliga synpunkter. Dock måste man vara medlem i föreningen. Man gör vad man kan för att de bästa levnadsskildringarna ska komma ut i bokform, men det är särskilt svårt på dagens kändisdominerade bokmarknad……

Jag blev medlem i Liv i Sverige (vilket jag fortfarande är) och en lektör avdelades för att läsa mitt manus. Så småningom kom utlåtandet. En manlig författare hade recenserat.

…”grundmaterial, som är starkt och bitvis mycket berörande. Estlands historia och det estniska folkets umbäranden under andra världskriget och ockupationerna är dessutom relativt okända i Sverige… Manuset är tämligen lättläst och Alices dagboksanteckningar välskrivna”….

Lektören förklarade dock att Liv i Sverige inte kunde ge ut boken, eftersom det mesta av innehållet utspelade sig i utlandet. Organisationens policy var att mesta tiden skulle utspela sig i Sverige. Jag fann det litet märkligt, eftersom det handlar ju om svenska medborgares liv, deras förhistoria, rötter – som deras fortsatta liv i Sverige bygger på. Och som även deras ättlingar påverkas av…

Lektören föreslog vissa ändringar, t ex en omarbetning så att större delen av innehållet kom att ske i Sverige. Man då skulle det ju bli en helt annan historia! Inte heller vill eller kan jag fantisera ihop något, utan det jag sammanfogat, är något dokumentärt. 

Nåväl – nyligen har jag sett att organisationens policy ändrats, så att det numera är fritt fram även för dem med invandrarbakgrund att eventuellt få sina manus antagna.

_ _ _

På det igen!

För att göra en längre historia kort, så beslöt jag till sist att låta trycka själv och testa.

Jag blev rekommenderad Recito, www.recito.se  Skickade in manus där också och hade diskussion med dem, men hittade under tiden Vulkan www.vulkan.se  Enligt deras hemsida var de störst i Norden och de erbjöd olika tjänster som tillägg. Det lät smidigt. Jag anlitade dem.

Deras lektörstjänst visade sig verkligen bli nyttig! (Förutom naturligtvis jobbet med layout/formgivning – det hade jag ju aldrig klarat själv!)

Lektören, en kvinnlig författare och recensent, skrev:…”Att ta del av Alices dagboksanteckningar på det sätt som de är presenterade, är närmast en magisk upplevelse! Som tidsresenär smyger sig upplevelserna innanför huden och dröjer kvar. Tankarna går osökt till ”Anne Franks dagbok”……….

…En enastående översättning (vilken jag utgår från att det är), samt en gedigen korrekturläsning bidrar till ett mycket lyckat resultat. En ung flickas något naiva, ofta motstridiga, tankar och känslor återges med fingertoppskänsla som känns unik i sitt slag…….. Språket – som torde vara en översättning – är perfekt återgivet, både formuleringar och ordval speglar fullkomligt en ung flickas karaktär och stilen är konsekvent homogen hela manuset igenom. Något som inte är alldeles lätt att åstadkomma. När några år har förflutit kan vi också genom en mer nyanserad uttrycksform förstå att Alice som kvinna har mognat. …Språkmässigt är texten till sin karaktär professionell….”

Se där! Det var ju en erkänsla!

Hon gav råd om en del skönhetsfel, som jag rättade till, styckeindelningar t ex blev mer ”proffsiga”.
_ _ _ _ _

Till slut - efter ett antal vändor -  trycktes då boken.

Om detta må man också berätta...

Så började idén ta rot om att testa det hela på "öppna marknaden". Tryckeriet hade ju uppmanat...

Så jag började redigera igen, strök ett och annat.... Och korrekturläste, korrekturläste....

Under tiden läste jag böcker om Estlands öde under andra världskriget, jag läste om baltflyktingarnas erfarenheter i Sverige, jag läste vad jag just då kom över för att få en bättre omvärldsbild av skeendet.

Alice hade inte skrivit så mycket om omvärlden, hon menade att det stod tillräckligt om det i tidningarna och hon ville inte förstora Estlands plågor genom att skriva om dem i sin egen personliga krönika...
Dessutom kunde det bli farligt om någon av ockupationsmakterna fick tag i dagboken och misstolkade det skrivna.

I bokens bilaga beskrev jag förhållandena i omvärlden, så som skrifterna informerade om. Det var en hel del intressant material att ta till sig, det var mycket jag inte kände till. Inte minst om förhållandena för flyktingarna i Sverige.

Jag kände att det var nödvändigt att "återuppväcka" historien.
Om detta må man också berätta...


Skrifterna som jag hämtade information från - bl a:

Andrae, Carl Göran, Sverige och den stora flykten från Estland 1943 – 1944. Kungl Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 2004

Balodis, Agnis, Sovjets och Nazitysklands uppgörelse om de baltiska staterna: en undersökning av stormaktsimperialismen. Lettiska nationella fonden, 1978 Stockholm

Bojs, Anders, Mårtensson, Leif, I baltutlämningens skugga. 2004, Kristianstad

Eriksson, Lars-Gunnar, De första båtflyktingarna, en antologi om balterna i Sverige. Statens Invandrarverk. 1986

Freivalds, Osvalds, De internerade balternas tragedi i Sverige år 1945 – 1946. Lettiska föreningen, Stockholm.

Holmert, Bengt Göran, Gotland under beredskapsåren 1939 – 1945. 1999, Västervik

Jokipii, Mauno (red), Rantatupa Heikki, Baltisk kultur och historia. Bonniers, 1992

Kangro, Bernard, Estland i Sverige, Eesti Kirjanike Kooperatiiv Lund 1976

Küng Andres, Ett liv för Baltikum. Timbro 2002

Pekomäe, Vello, Estland genom tiderna. Eesti & EMP 1986

Från dagbok till publikation

Det började med att jag hade två lösa trådändar:
- dels min mors dagbok från 1930-talets Estland och cirka 10 år framåt - en turbulent period i hennes liv
- dels en släktkrönika på min mors sida, där berättelser och miljöbeskrivningar gick ned till 1700-talet. Sistnämnda var nedtecknad av min morbror Joosep Paljak, hembygdsforskare och lingvistiker (kunde tio språk, bl a svenska).

Allt var naturligtvis skrivet på estniska. Jag tyckte det var synd att barn och barnbarn inte kunde få ta del av dessa i alla fall för oss historiska dokument.

Så jag började översätta, det var för kanske tio år sedan. Ordboken kom till flitig användning.

Senare kom tanken på att sammanställa till en bok - men bara till egna släktledet.

Bokidén låg i träda något år.

Sen tog min dotter Linda och svärson Nardin tag i det hela och överraskade mig med en tryckt version, "En Kopliflickas memoarer". 
Tryckeriet i sin tur mailade mig att de läst boken med intresse och varför inte skapa en "riktig" bok av det?
Det peppade.

Jag skrev en ny och reviderad upplaga för något år sedan. Litet tillägg och litet strykningar. Och med ny titel. Men fortfarande enbart för släkten.


Alices dagboksanteckningar